In dub we trust (no dubt)

I veckan landade ”Hurricane dub” på hallmattan. Det är dubversionen av 2008 års “Hurricane”, albumet som blev Grace Jones comeback efter nio tysta år. En av titlarna är “Love you to life dub” – kanske den vackraste titel jag har hört sedan Countess Luanns “Money can’t buy you class”. Varje spår på “Hurricane dub” låter som att ha en kärleksrelation med en cementblandare.

Den långsamma, ekande formen av reggae har länge haft en given men undanskymd plats i musikhistorien. Jamaicansk dub har ofta pekat ut vilken riktning den amerikanska dansmusiken ska gå härnäst. För den som är intresserad av att veta mer om blandningen av dub, soul och disco är skivbolaget Struts samling “Funky Nasssau: The Compass Point Story 1980 – 1986” en bra start.

Belägen på Bahamas mellan Jamaica och New York var The Compass point-studion platsen där dubdrömmar blev sanna. Grace Jones själv är också hälften Studio 54, hälften Kingston. Men det är ändå inte riktigt det som den här texten ska handla om (men jag kan ändå inte hålla mig från att tipsa om den relaterade appendix till ämnet som Jamie XX nyligen gjorde åt radio 1).

“Allting blir bättre i dub” skrev skribenten och dubkungen Stefan Thungren på sin Facebookvägg för några veckor sedan.  Från London skriver journalisten Jan Gradvall att “Gaz Mayalls högtalare pumpar ut magisk dubreggae redan i ottan. Må dub vinna”. Han skriver direkt från årets upplaga av Notting hill-karnevalen.

I London har arbetet med dub pågått längre och där finns också ett utbrett intresse för arvet från King Tubby och Errol Thompson – båda absoluta förgrundsgestalter i kampen för mer och bättre dub. Jag och mina vänner Lisa och Henrik ägnade en kväll nyligen åt att dricka gin och att tala om våra favoritdubar.

Det är viktigt att duben omfamnas av etablerade personer i samhället. Ett sådant exempel var när Daniel Westling från Ockelbo dubades till hertig av Västergötland – sällan har en enskild händelse så tydligt och kraftigt påverkat acceptansen för dub i landet. På de flesta arbetsplatser lyfter idag ingen på ögonbrynen när någon säger “Sofia kommer inte in idag, hon dubar”.

Men fortfarande finns mycket kvar att göra – minns att det inte var länge sedan som Stockholms stad införde ett förbud mot dubdäck på Hornsgatan, ett hårt slag mot stadens reggaeklubbar. Kan en sådan attack mot dubkulturen ha någon effekt?
Jag har mina dubier.

Om fler väljer att omfamna dubmusiken blir det dubelt så roligt. Flera namnkunniga musiker har gjort stora förtjänster  i dubens namn,  jag tänker kanske närmast på gruppen Dubie brothers.

Det finns idag dub för alla smaker. Även de allra minsta kan få sitt dubbehov uppfyllt när uppföljaren till Pixars animerade film “Bilar” nu dubas till svenska.

Till baren Dubliners i Stockholm kommer konnässörer som vet att jakten på den perfekta duben aldrig får upphöra.