Covenant var först med dubstep

Det snackas mycket dubstep här på Throw me away. Kristofer hittar varje vecka någon ny grej att tipsa världen om, och kallar – åtminstone i inofficiella sammanhang – Shackletons och Appleblim & Komonazmuks möte med 33 år gammal kraut för ”höstens hippaste tolva”. Alltså ”Harmonia 76 remixes”, samma som Daniel skrev kort om här på bloggen för någon vecka sen. I dag skriver Jakob om hur Four Tet hittar formen tillsammans med Burial, och i Svenskan ställer Anton Gustavsson frågor om genrens framtid i Sverige.

Vad man alltid måste komma ihåg när man pratar om dubstep är att den svenska ebm-trion Covenant vara nere med skiten redan för tolv år sedan. Skivan ”Sequencer” var dess andra skiva och kreativa höjdpunkt.

Efter att bodymusikens peakat i slutet av 80-talet, med skivor som Nitzer Ebbs ”That total age”, Kliniks ”Black leather” och Front 242:s ”Front by front”, fanns under det följande årtiondet två vägar att gå. Antingen att korsa den stelt minimalistiska och maskinella dansmusiken med a) hjärndöd gabbertechno eller med b) hjärndöda metalriff. Finess hörde aldrig riktigt till genren; den fick i så fall synthpopen ta hand om.

Men Covenant var mer fantasifulla – och finessrika. Efter den gråa och regntunga debuten ”Dreams of a cryotank”, som är skyldig Front 242 mycket, hittade bandet ett eget, mycket snyggt uttryck i uppföljaren från 1997. Det är en eklektisk och experimentell skiva, åtminstone med synthmått mätt. Den repetitivt melodiösa kroppen kläs i jungle, industrioljud, atmosfärisk ambient och trance.

Och det låter kanske inte sådär extremt smakfullt med ena foten i 2010-talet. Men den molande, malande basen och den lyckade fusionen av en mängd elektroniska musikgenrer, för att inte tala om Mörkret, förenar ”Sequencer” med 00-talets dubstep. Kanske inte så mycket i allmänhet som i ”Phoenix” i synnerhet.