Att tacka nej till vuxenvärlden

En av Throw Me Aways outtalade ambitioner är att vara först med de mest engagerade personberättelserna. Ett av de bästa exemplen kom 2011 när Hanna Johansson introducerade oss för Tavi Gevinson.

/

”Childhood, adults always say, is the happiest time in life. But as long as he could remember, Jack Fairy knew better.”

Citatet kommer från Todd Haynes glamrockmusikal ”Velvet Goldmine” från 1998. Jack Fairy, en karaktär som i hela filmen stannar i periferin som ett svartklätt, sminkat väsen i bredbrättad hatt, inleder historien som ett mobbat barn vandrande mot solen i en sagoboksfond. Det är just bara en fond. Han vet bättre.

Vart ligger den där vitsippsbacken, den där gläntan, den där isolerade ön som heter Lycklig Barndom? Jag slår in det på min GPS och, tro det eller ej: den platsen finns. I Strängnäs. Det skulle, enligt maskinen, ta drygt 22 timmar att ta sig dit till fots från Stockholm vilket man ändå får säga inte är illa. Baksidan är att denna Lyckliga Barndom tydligen är inackorderad – den delar adress med bokförlaget Axplock.

Olycklig barndom verkar däremot inget bokförlag ha inneboende, vilket är underligt – den är ju minst lika annekterad av fiktionen. Oavsett vilken myt man föredrar är idén om barndomen som ett stängt rum förhärskande; oavsett om man betraktar den slutna kammarens nallar, gunghästar och hopprep som tortyrredskap eller fantasins förlängda armar. I Velvet Goldmine fortsätter Janet McTeers speakerröst:

”Jack would discover that somewhere, there were others quite like him, singled out for a great gift. And one day, the whole stinkin’ world… would be theirs.”

Vuxenvärlden har sedan länge tillhört Tavi Gevinson, eller så har hon hört till vuxenvärlden. Hon föddes 1996 och startade sin blogg Style Rookie i mars 2008. Som elvaårig modenovis utmärkte hon sig genom att klä sig som en excentrisk gammal dam, göra vilda (och imponerande pålästa) referenskopplingar och, i alla avseenden, framstå som otroligt mycket äldre än sin verkliga ålder.
Vilket till en början skapade kontrovers – knappast kunde väl detta vara ett verk av en inte ens tonårig dotter till ett par i modevärlden oinblandade föräldrar från en oglamourös förort till Chicago?

Mycket i Tavis historia för tankarna till ett annat exceptionellt barn, född ett halvsekel tidigare: Minou Drouet. Hon var den stora litterära stjärnan i femtiotalets Frankrike, som debuterade med poesisamlingen ”Arbre, mon ami” när hon var åtta år. Medan de flesta var överens om att hennes dikter hade litterära kvaliteter rådde tvivel kring dess autenticitet. Debatten kring Drouets äkthet kom att liknas vid en litteratursidornas Dreyfusaffär: varje ståndsmässig fransk (och en och annan amerikansk) tidning ansåg det nödvändigt att ta ställning för eller emot.

Jean Cocteau yttrade berömt ”Tous les enfants ont du génie sauf Minou Drouet” (alla barn är genier utom Minou Drouet.) I sin essä ”Litteratur enligt Minou Drouet” påpekar Roland Barthes att ”idag är geni detsamma som att tjäna tid, det vill säga att vid åtta års ålder göra det som man normalt brukar göra vid tjugofem – barndomen blir alltså snillets privilegierade område.”

Debaclet kring Minou Drouets diktning ledde till slut till att hon fick göra ett test, signerat franska författarförbundet, för att bevisa sin talang. Hon lämnades i ett rum i sällskap av endast penna, papper och uppgiften att skriva en dikt utifrån ämnet ”Parishimmel”. Efter 25 minuter var dikten klar, och den höll: föreningens ordförande erbjöd henne ett hedersmedlemskap. Som vuxen skrev hon barnböcker men drog sig tillbaka till födelsestaden och från den litterära kartan. Hennes självbiografi ”Ma vérité” kom 1993.

Tavi har – mig veterligen – sluppit att upp-till-bevis-blogga inför amerikanska moderådet. Idag är det få som betvivlar hennes äkthet: Tavi vet vad hon gör, med eller utan föräldrar i modebranschen. Men hon har förstås en hel del som ställt sig i kö för adoption. Tre år efter att bloggen startade har hon intervjuat John Galliano, skrivit för Harper’s Bazaar, poserat på omslaget till POP, varit musa åt Rodarte – och suttit på front row med Anna Wintour. Vilket tycks ha varit där bägaren rann över. För två månader sedan beskrev hon i ett långt inlägg en identitetskris på Band of Outsiders visning:

”I felt like I was watching everything going on around me through a window. Usually I could see out of it but every once in a while I was forced to look at my own reflection, which was less fun. […]”

”I love fashion but it’s disappointing when you have to sift through a lot of junk before you get to, like, the clothes, and the whole point of it all. It’s more disappointing when the clothes aren’t very interesting. Lately I’ve been looking to other places for a creative outlet and for inspiration. I miss following magazines and obsessively checking style.com the way I used to but something is different about it now.[…]”

”None of this was supposed to dramatically hint at anything, other than maybe that my blog is turning away from fashion a little, naturally.”

Hon skriver att hon inte längre är särskilt intresserad av att relatera mode till mode, och att bloggens innehåll nu kommer att styras bort från det. På sistone har hon skrivit mycket om pyjamaspartyn och My So Called Life.

Det är först och främst ett uppbrott med modebranschen, vilket i sig är extraordinärt – men viktigare än så: Tavi är ett brådmoget barn som tackar nej till vuxna. Inte till de egenskaper som kopplas till vuxenhet, många av vilka hon sedan länge besuttit, utan till vuxna – ett nej tack till deras stöd och styrning, till deras legitimerande av vad hon gör. Det är om än inte att häva binärerna barn/vuxen så åtminstone att glänta på dörren till en vidare idé om vad barndom kan vara.

På så sätt är hon oändligt viktig.