The Adeleness

 

“Den här sången handlar om en kille som skjuter sin tjej… men jag sjunger den om en kille”.

Sedan börjar Adele sjunga Bluegrass-bandet The Steeldrivers sång ”If it hadn’t been for love” på Debaser Medis i Stockholm.

Adele Laurie Blue Adkins från Tottenham är Europas just nu störste artist. Det finns andra som kanske gör bättre musik men ingen annan kan mäta sig med hennes utstrålning, med hennes röst, med hennes självklara karisma. Det är nästan – fast bara nästan – så att jag sörjer att jag inte fick chansen att vara olyckligt tonårskär och knyta näven i fickan till Adeles serenader.

Idén om den biografiska tolkningen, detta att en artist ska ”mena” vad den sjunger och helst sjunga om sitt eget liv, känns fruktansvärt överspelad. Men Adele pratar om sina relationer på ett sådant sätt mellan sångerna – hon berättar bland annat om en sång hon skrev till sin förste pojkvän (”Ah, poor guy”) – på ett sätt som gör att det är svårt att inte göra just de tolkningarna.

Med sig har hon, utöver sitt ganska habila band av studiomusiker, en liten pall. Hon sitter på den när hon ska sjunga sina ballader, de som nästan alltid handlar om samma sak:  att det är dags att ge sig av. Vid ett tillfälle är hon mycket nära att missa pallen när hon ska sätta sig.

Mellan varje sång känns hon som den perfekta värden för en förfest. Hon är ingen sval souldiva – det är mer som att Elaine Benes i Seinfeld försetts med sångröst i stället för axelvaddar och neuroser.

Innan  ”Rumour has it” berättar hon att hon tycker mycket om att sjunga sina upptempolåtar, men att hon inte riktigt vet var hon ska göra av sin kropp. Hon tittar menande ned mot sig själv.

När Adele sedan sjunger sången är varje rörelse exakt, varje nonchalant viftning med handen dräpande och blicken sylvass.  ”Now rumour has it she ain’t got your love anymore”, väser hon.

Hade publiken längst fram haft en möjlighet att backa hade den gjort det.

Att en av modevärldens just nu ledande tidningar – brittiska Gentlewoman – placerar henne på omslaget till sitt vårnummer skvallrar om att Adele bär på den nästan magiskt skimrande personlighet som ytterst få besitter.

Tidigare har omslaget till Gentlewoman prytts av designern Phoebe Philo och fotografen Inez van Lamsweerde – personer som är ganska långt ifrån Adeles i sammanhanget breda folklighet.

Hennes dramatiska sinnelag kombinerat med den sällsynta egenskapen ”värdighet” är färdigheter som gör att hon kan ta sig an både Gentlewoman och Late show with David Letterman bara genom att fortsätta göra det hon gör. Hon är lättillgänglig men aldrig insmickrande. Till och med under de mer mediokra spåren kan jag inte släppa blicken från Adele.

Jag kommer bara på en person jag träffat som utstrålat lika mycket kraft: Irlands forne president Mary Robinson.

Adele avslutar med singeln ”Rolling in the deep”. Jag tyckte det var en ganska medioker sång tills dess jag lyssnade på orden. ”Rolling in the deep” är i själva verket central, en sång som definierar själva styrkan i Adeles artistskap.

Hon står i mitten av scenen lika reslig som en lyftkran.

Hennes röst är som en slägga, den levererar en sista hälsning:
”Don’t underestimate the things that I will do”.

Adele spänner ögonen i någon som vi inte ser.

Igår dog Elizabeth Taylor och jag ska inte jämföra Adele med henne. Men när Adele sjunger ”Rolling in the deep” tänker jag på vad Taylors rollfigur Martha fräser till George i ”Vem är rädd för Virginia Woolf?” från 1966.

”And I’m gonna howl it out, and I’m not gonna give a damn what I do and I’m gonna make the biggest god-damn explosion you’ve ever heard”.