Biggie, Prince and Loleatta, make it all seems betta

Loleatta Holloway är död och det känns som att det är en av få förluster jag inte kan ta.

Helt enkelt för att jag kan releatera lite för mycket till raderna i singeln ”We’re Getting Stronger (The Longer We Stay Together)”:

I must confess I have found happiness in loving you.
Hon har betytt väldigt mycket för mig, jag kan inte uttrycka det på något annat sätt just nu.

Loleatta Holloway hör till mycket liten del artister – varav de flesta också nämns i Tough Alliances ”Take no heroes” – vars musik aldrig förlorade i styrka. Hennes inspelningar – från hennes sånginsats på Dan Hartmans inspelning av ”Relight my fire” till hennes fullständigt andlösa tolkning av ”Cry to me” – är musik som jag fortfarande då och då kommer på mig själv att jämföra allting annat med. Hon är oersättlig.

Loleatta Holloway är för mig själva definitionen av disco och jag har en mycket svart och sorgsen klump i bröstet. Ni får ursäkta eventuella felaktigheter och stavfel. Mina fingrar skakar lite. Återkommer.

EDIT: Jag återkom, mera här.

http://www.youtube.com/watch?v=OiU6Ia2MqeI

http://www.youtube.com/watch?v=oOPjXxbIzco