Nollnolltalets lista

Personligt

Med risk för att framstå som den griniga gamla gubben jag försöker intala mig själv att jag ännu inte blivit (och dra på mig en fatwa från Sveriges samlade musikjournalistkår) – jag blir ganska… trött… av nollnolltalet.se:s lista över de bästa låtarna från tvåtusentalet.

Nej, inte över idéen i sig, ansatsen eller den uppenbara entusiasmen. Utan snarare i första hand över ett återkommande och irriterande inslag i flertalet av de texter som publicerats. Det har med musikskribenters fallenhet för narcissism att göra, och jag tror vi till stor del har arvet från musiktidningen Pop och de sociala mediernas (Facebook, Twitter, bloggar, etc) inneboende uppmuntran till självcentrering att skylla.

Om ni följt listinläggen har ni kunnat ta del av rafflande historier om hur någon gått in i en skivaffär och köpt Krunegårds skiva, hur en annan hejat på Marit Bergman, hur en tredje druckit eftermiddags-GT till Jay-Z, hur en fjärde har åkt gotlandsfärja till Wilcos ”Summerteeth”, hur en femte skryter med att hon regerade Södra Latins gymnasium, hur en sjätte druckit för mycket kaffe ”från min kompis Hjalmars espressomaskin” till Belle & Sebastian, hur en sjunde raggat upp en fräck pop-kille när hon såg The Tough Alliance, hur en åttonde minns sina barndomslekar när han hör MGMT:s ”Time to pretend”, hur en nionde… Ja, ni ser själva – det hela är tämligen ointressant.

När sådana här texter staplas på varandra framkommer ett mönster. I Sverige kritiseras ofta Pitchfork, men sådant här navelskåderi förekommer i alla fall aldrig där. Dock: narcissism kan vara ok, om man har en intressant historia att berätta samtidigt, eller åtminstone kan anstränga sig för att vara en smula underhållande. Men majoriteten av de texter som nollnolltalet.se publicerat har varit högst triviala försök att berätta om sig själv och sin osexiga vardag genom den musik man gillar. De riktigt intressanta berättelserna om musiken och dess upphovsmän (RIP Lennart Persson), de vassa, kontextualiserande analyserna – de där texterna som höjer låtarna något snäpp och gör dem än bättre – lyser med sin frånvaro. Med några undantag, ska tilläggas.

Låtarna i sig är väl inte så mycket att orda om. När en homogen grupp unga musikskribenter röstar fram sådana här listor brukar det inte bli så upphetsande, det ligger i sakens natur att de minsta gemensamma nämnarna hamnar högst. Men jag anser att en mer korrekt vinjett än ”decenniets bästa låtar” vore ”hundra låtar från decenniet”.