Dressed for existentiell ångest

Att läsa om Stig Claessons ”En vandring i solen” ska vara en schlager. Och bortsett från de fulländade meningar som bara de första 20 sidorna är pepprade av…

”Han trodde att han skulle dö men innan han hann dö knackade det på dörren och innan han hann säga någonting klev det in tre damer i hans rum”.

”När han sen borstade tänderna gick tandborsten av och någonting brast i honom”.

… så finns det ju en väldigt träffande beskrivning av läget på modefronten på den första sidan:

”Han hade ingen bil men han hade ett par tunga vinterskor. Han hade ett par röda yllestrumpor och fodrade jeans, en kulört skjorta och en varm skepparkavaj”.

Dock skulle jag vilja argumentera för att Tore Anderssons outfit är alldeles för kulört. Det kan förvisso tänkas att strumporna är av den vinröda – eller till och med blodröda – sorten, men något säger mig att de är klarröda, och det är ju gjort sedan länge. Tänk Cay Bond prata fashion i Nyhetsmorgon.  Sen är det förstås oklart om strumporna ens är från Bresciani?

(I teorin kan det också vara så att Stig Claesson inte brydde sig ett dugg om sådana här spörsmål som vi tvingas ta ställning till i Aspudden, men det är en sådan hemsk tanke att jag knappt vågar tänka den färdigt).